Tiden springer verkligen iväg, och det skrämmer mig. Tänk om man stannar till och inser hur mycket tid man låtit springa iväg utan att man använt den? Tid och tillfällen som inte går att få tillbaka, borta. Det kommer nog hända fler än en gång att man känner så, men värst vore ändå om det händer när man är 35-40 och inser att man inte alls gjort vad man velat med sitt liv. Att man under flera år har gjort absolut ingenting eller att man har gjort något man egentligen inte vill, hemskt.  Man får helt enkelt tänka på att leva fullt ut och göra vad man själv vill.

Jag hoppas iaf att dom här tre åren av skola går fort, och sen vad som händer efter det får vi se. Nu ska jag gå och slänga på mig ett vackrare ansikte och bege mig till skolan för att lämna tillbaka kameran, kanske stannar också. Är fortfarande sjuk, så vi får se hur det blir.